Festivalbloggen

June 14th, 2011

Sweden Rock Festival 2011

sweden rock festival 2011 - dag 3 (19)

Sweden Rock Festival kändes som en helt annan värld efter Siesta! Festivalen. Helt annan stämning, människor, musik, dofter, scener… ja, allt!
Det var första festivalen jag har varit på där baren inte är avspärrad och man får gå ut med dricka på festivalområdet, precis så som rockgubbarna vill ha det!
Jag måste säga att det var ett ganska tight schema som gällde, skulle man hinna se alla band man var intresserad av var man tvungen att springa runt. Samtidigt var jag nog en av de få som orkade bry sig om att springa runt, människorna på Sweden Rock är mer avslappnade. Det är inte lika viktigt att komma längst fram, många chillar gärna på en stol med öl och lite mat i handen samtidigt som de ser spelningen på storbildsskärmen.
De flesta var pratglada och trevliga, även fast många var berusade såg jag inget bråk eller någon annat hemskt scenario.
Backstage delen var också välorganiserad med ett stort presstält och ännu större backstagebar där man kunde träffa bl.a. på killarna från Mustasch, Crashdïet, Hardcore Superstar, Black Veil Brides men även andra igenkända personer som Andreas Carlsson (killen med vita tänder i Idol juryn, för er som inte känner igen namnet).

Första dagen såg jag mina efterlängtade Black Veil Brides som precis gått över till större skivbolag. Det här bandet har jag följt ett bra tag, sedan 2009 om jag minns rätt. Jag kände på mig att de skulle bli större och kolla bara var de är nu! Publiken älskade dem och det har redan börjat snackas om att få tillbaka grabbarna till Sverige för en egen spelning.
Den stora (positiva) överraskningen var Hardcore Superstar som var headliner för första dagen. Vilken energi! Det var verkligen grym drag på spelningen och jag kunde inte låta bli att dras med i det hela, sjunga till låtarna med en tjej bredvid mig och hoppa i leran. Jag förväntade mig en riktigt bra spelning och ändå lyckades de överträffa mina förväntningar!

Andra dagen började jag med lite tråkiga Queensrÿche, Groundhogs som inte är detsamma efter sångarens/gitarristens stroke, excentriska GWAR som förespråkade tidelag med utomjordiska djur, tyska klassikern Accept och portugisiska Moonspell innan det var dags för The Cult. Jag var rädd för att bli besviken, men det blev jag inte. Helt grymt var det och jag hoppas på att se de igen!
Judas Priest avslutade andra dagen på festivalen och jag måste säga att det inte var exakt det jag förväntade mig. De var tighta och deras nya gitarrist bidrog med enorm styrka men sångaren var lite småseg och promenerade mer eller mindre på scenen. Det var ingen riktigt show, det räcker inte med att byta kläder tusen gånger för att hålla igång publiken.

Mustasch hade tydligen en viktig spelning den tredje dagen, någon viktig man från branschen skulle komma och kolla på dem. Sångaren verkade vilja ge allt för att göra det lyckat, han offrade till och med sin öl. Han hoppade in i publiken och delade med sig innan han skrek ”Hoppas ni inte är törstiga längre”.
Rob Zombie hade definitivt bästa showen på hela festivalen. Grymt drag, grym energi och grym gensvar från publiken.
Whitesnake avslutade dagen och det är ett av de band som jag har vuxit upp med, med andra ord har det haft ganska stort betydelse för mig att få se dem. Jag tyckte att de kanske kunde korta ner alla solon, men annars var de helt fantastiska. Självklart har de passerat deras bästa år för ganska länge sedan men om man tänker på deras ålder så har de sköt sig helt underbart på scenen!

Sista dagen började jag med lite Styx och sjöng med till ”Come Sail Away” med alla andra gubbar i publiken innan jag gick vidare för att se Kansas. Det är ett band jag inte kunde så mycket om och även fast de är riktigt skickliga musiker så tyckte jag att det blev lite långttråkigt (vad händer med sången i vissa låtar?). Black Label Society var riktigt, riktigt hårt. Så som alla förväntar sig att de ska vara! Thin Lizzy var sköna men tyvärr var det också liten besvikelse när det kommer till scennärvaron, vissa av dem körde på riktigt hårt medan andra stod där bara och gungade lite. Kom igen, det ska vara rock’n’roll ju!
Innan Ozzy Osbourne kom upp på scenen för att avluta hela festivalen sjöng vi alla för att fira att Sweden Rock Festival fyllde 20 år. Några fyrverkerier släpptes och nästan direkt efter det kom upp Ozzy. Om ni aldrig varit på en spelning med honom kommer ni aldrig förstå hur mycket publiken älskar honom. Varje gång han skrek ”I can’t fucking hear you!” eller ”Louder!” skrek publikhavet ut hans namn, rader i låtarna och ”One more song”. Och även fast han såg lite förvirrad ut på scenen ibland så såg han till att spranga runt, hoppa, spruta skum på kameramannen, göra olika miner och skrika att han älskade oss. Och vi älskade honom, varje sekund av spelningen. Av hela våra hjärtan.

Den här festivalen har varit en riktigt fin upplevelse, jag har träffat otroligt trevliga människor och sett helt grymma band. Det kommer ta några veckor innan jag får bort lukten av öl, snus, cigaretter och festivalmat från mina kläder. Men tro mig, det var det värt!


About the Author

Gosia Machaczka




0 Comments



Be the first to comment!


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *