Festivalbloggen

July 15th, 2015

FESTIVAL: Bråvalla 2015 – Dag 3

EaglesODM2

Sista festivaldagen väcker alltid glupskheten inom mig. Man får sista chansen att frossa i sig så många intryck, intressanta möten och bra spelningar som möjligt. Och jag lyckades med det rätt fint under Bråvallas tredje och sista dag.

 

IMG_9063

Livet är för kort för att vara seriös hela tiden. Det vet både jag och killarna i Sabaton.

Jag kickstartade sista dagen på Bråvallafestivalen med en Sabaton-intervju. Här pratar vi alltså om äkta dalakillar! Jag vet inte om jag aldrig har träffat på dem när de har varit stressade eller om de bara alltid låter så laid back på grund av dialekten, men det är alltid avslappnade och väldigt trevliga intervjuer man får med dem. De ger utförliga svar och ingenting verkar alltför konstigt att prata om. Min första intervju med Joakim var nog den bredaste, då vi pratade om allt från hur man måste kunna rocka olika typer av publik till sexuella akter i publiken. Den här gången var det lite lugnare samtalsämnen, som deras festival i Falun, planer för nästa skiva och deras egen radiokanal.

 

Backyard Babies var första bandet jag hann se spela. Det var faktiskt första gången jag såg dem live och det var främst för låten Minus Celsius som jag stod mitt i publiken. Bandet bjöd på en rock’n’roll-spelning där Dregen gav allt och Nicke Borg hängde på honom rätt bra. De hade trogna fans iklädda deras merchkläder i publiken och alla kunde låtarna och sjöng med. Jag diggade med lite blygsamt då och då. Det var inget fel på showen eller musiken, men det var inget extraordinärt heller.

IMG_9078

Tim Mcllrath dök ner i publiken under Rise Against spelning på årets Bråvalla festival.

Nästa akt jag såg var Rise Against, ett band som alltid har gått hem i Sverige. Det är ett äkta punkband som aldrig försöker låtsas vara något dem inte är. De är pålästa om samhällets händelser och visar öppet sin frustration över samhällets orättvisa strukturer. Publiken var enorm och lika engagerad i deras spelning som bandet är i politiken. Bandmedlemmarna var simpelt klädda i svart och showen begränsades till punkenergin och frontmannens Tim Mcllrath både skämtsamma och seriösa mellansnack. Deras spelning påminde mig om hur många av deras låtar jag faktiskt gillar och den peppade upp mig inför resten av dagen.

 

Major Lazer ändrade tyvärr sin speltid och krockade med min intervju med Eagles Of Death Metal’s frontman Jesse Hughes. Lite synd då jag verkligen hade sett fram mot en av deras enligt rykten galna spelningar. Väl på plats i backstageområdet var Jesse lite disträ, det verkade som att han kände alla och bara måste hälsa på dem. När det var min tur att göra intervjun sa han direkt ”I was hoping it was you” när managern sa till honom att nu kommer nästa journalist. Och det var lite så det rullade på. Han var flörtig, skämtsam och väldigt svår att läsa.

Charmören Jesse Hughes var inte blyg när vi tog en selfie. "We look good together", sa han glatt efter vi hade tagit bilden.

Charmören Jesse Hughes var inte blyg när vi tog en selfie. “We look good together”, sa han glatt efter vi hade tagit bilden.

Jag vet inte hur många gånger han kallade mig för ”babe” och gav mig komplimanger, för att sedan skratta lite lättsamt samtidigt som han la sin hand på mitt knä eller arm. Där har vi en äkta ladys man från USA! Roligt nog har han flickvän som var på plats, men hon verkar inte bry sig ett smack om hur hennes kille pratar med kvinnor. Om jag ska vara ärlig så gjorde han mig lite nervös, som en liten tjej som blir raggad på för första gången av en riktig man. Så var ju inte fallet, men Jesse har en viss utstrålning som är resultatet av hans charm och intelligens samtidigt som han är väldigt intensiv som person. Den blandningen kan göra nästan vem som helst nervös. Efter intervjun fick jag både en puss på handen och kinden och han sa att han hoppas att se mig på spelningen i höst, som en äkta gentleman.

Då jag var den enda i mitt sällskap som var taggad på att se Modest Mouse kompromissade vi fram en deal att vi skulle sätta oss och äta samtidigt som vi kollade på bandet. Precis när vi hade hittat ett bra ställe kom Jesse Hughes och hans flickvän fram och undrade hur chipbanden fungerade, de var lätt förvirrade och i stort behov av cigaretter. Samtidigt som Jesse fick svar från en av mina vänner bytte jag och flickvännen komplimanger angående våra outfits. Lite random händelse som bara kan hända på festivaler! Modest Mouse kändes lite som Mew – snäppet för udda för Bråvalla. De är ett alternativrockband som har ett riktigt originellt och intensivt sound. I sin genre är de berömda som bandet som kom från undergroundmusiken och blev mainstream. Ändå spelade de inför en ganska liten och inte speciellt engagerad publik. De flesta hade nog hittat dit i väntan på Kent. Jag tror att Modest Mouse helt enkelt var för svåra för Bråvallas blandade publik. 

Det finns nog ingen svensk musikälskare som inte hört Kent. Bandet är så stort att det är svårt att undvika både ros och ris när det kommer till deras musik och framträdanden. Jag är ljummet inställd till båda. Visst finns det några låtar som jag genuint tycker är bra, men rent allmänt tycker jag att bandets musikaliska repertoar är överskattad och rätt tråkig. Däremot syns det att bandet fortfarande är engagerad och nöjer sig inte med att vila på gamla meriter. Kent kändes fortfarande fräscha, publiken älskade de fortfarande lika mycket och jag förstod fortfarande inte hur man kan älska dem så fanatiskt.

Eagles Of Death Metal bjöd på en svettig rock'n'roll fest.

Eagles Of Death Metal bjöd på en svettig rock’n’roll fest.

Eagles Of Death Metal var däremot dagens höjdpunkt. Nej, låt mig ta tillbaka det. De var festivalens höjdpunkt. Ja, så himla bra var de faktiskt. Det är ett band som sällan tas på allvar på grund av deras skämtsamma texter, men jävlar vad seriösa de är när det kommer till musiken. Det var tajt, svängigt och sexigt. Man kunde inte låta bli att dansa sig genom hela spelningen och det var exakt det jag och mitt sällskap gjorde. Längst fram också. Det var en spelning där alla medlemmar gjorde allt för att få publiken att känna sig delaktig. Det kändes som att vi var på en stor rock’n’roll fest i den amerikanska södern. Frontmannen Jesse tog på sig rollen av något som påminde om en sliskig präst när han pendlade mellan att be publiken ropa ut ”Amen” till att svänga med sina höfter, torrjucka mot gitarren och låta gitarren symbolisera hans penis. Låtlistan var nästintill perfekt, vi fick höra alla bandets hits och några låtar från kommande skivan ”Zipper Down”. Tråkig nog var deras spelning ologiskt lagd samtidigt som Sabatons och därför svek publiken en aning. Det var rätt många hängivna fans som rockade framför scenen, men inte tillräckligt många för ett band på den här nivån. Men EODM gjorde det bästa av det. De omfamnade oss och ledde in i den svettiga, musikaliska extasen vi sent kommer glömma. Vilket avslut på årets Bråvalla!

Text: Gosia Machaczka
Livefoto: Markus Lundqvist
Foto: Gosia Machaczka


About the Author

Gosia Machaczka




0 Comments



Be the first to comment!


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *